Dag 6: Saknade delar av resan nr 2

När vi vaknade upp efter natten i stugan nästan ända längst ute på Nordkap, kändes det lite som att resans höjdpunkt redan var nådd. Visst, vi hade Treriksröset kvar, men Nordkap kändes snäppet häftigare att ha varit vid. I alla fall var det så för mig. Nu var det alltså dags att köra hemmåt mot Sverige igen, fast denna gång utefter vägen mer mot nord-väst. Vi tankade på Statoilen som låg där man svände av från vår tidigare väg och körde nu i början en hel del över fjällen. Upp, upp, upp gick det, men efter ett tag så gick det utför igen. Det småregnade ibland så vi fick passa in lunchen i en av uppehållen. Vi stannade lite småtråkigt på en p-plats direkt utefter vägen.

När vi kom ner mot havet igen såg man äntligen vyerna man sett på bild om fjordarna i Norge. Snötäckta berg i fjärran som reste sig upp ur havet, vägar som slingrade sig utefter bergssidorna, vattenfall som föll högt upp på bergssluttingarna. Vi satt mestadels och bara gapade över den fina utsikten. Samtalsämtet blev mestadels "Åååh, kolla där" eller "Ohh, vilken utsikt". Tyvärr var det inte alltid bara att stanna när man såg en speciellt vacker vy, så vi tog bilder genom rutan på bilen. Bättre med en dålig bild än ingen alls, resonerade vi.

Vägen slingrade sig ibland runt så man tvärs över en fjord såg vägen man skulle åka på lite senare. Ibland gick vägen upp över fjällen för att ta en genväg till en fjord på andra sidan. När vi kom fram till Skibotn, stället där vägen delade sig mot Sverige och Treriksröset, började klockan bli lite sent. Vi tänkte att det var viktigare att hinna fram i tid så vi hoppade över nån längre matpaus utan åt sånt vi kunde äta direkt i bilen under färd. Vägen upp utefter älven till Kilpisjärvi (byn och sjön jämte Treriksröset) var helt underbart vacker den också. Från fjordlandskap till Norrlands myrmarker på nån timme. Snacka om att landskapet förändrades under dom 5 milen.

När vi så äntligen kom fram till Kilpisjärvi var det lite typiskt att dom inte hade några stugor lediga. Vi spanade in campingplatserna men dom såg ut att vara för fakirer. Vad skulle vi göra? Tja, det var ju 10 mil till Karesuando och det var ju ingen sträcka nu när man ändå åkt över 250 mil. Vi tog sats och Christian fick agera rallyförare ett tag, för jag hade fått huvudvärk och kände mig allmänt dassig (troligtvis av att jag inte ätit eller druckit ordentligt). Han pinnade i alla fall på bra så vi hann fram till Karesuando bara några minuter innan 21. Givetvis stängde receptionen 22 så vi hade inte behövt skynda oss. Vi fick samma stuga som vi hade sist. Jag käkade och drack en del innan vi kröp till kojs.